Uppochner

Det e med dom orden man kan beskriva den senaste tiden, minst sagt, det har varit som en jätte bergochdalbana, men jag börjar komma på fötter igen, och det e faktiskt mkt tack vare min älskade styvmor.
Min doktor frågade mej igår om jag har sagt till Camilla hur mkt jag uppskattar henne och allt hon gör mej, och jag säger till henne ofta att jag uppskattar allt hon gör för mej, men det spelar ingen roll hur många gånger jag säger det, för ord kan verkligen inte beskriva hur mkt hon betyder för mej. Jag vet ärligt talat inte vad jag skulle göra utan den underbara människan, och jag känner mej som världens lyckligaste människa som får ha henne i mitt liv :D
Sen finns det självklart flera som gör mitt liv värt att leva, som syskonen tillexempel, kärleken till dom går inte att beskriva, men dom sprider en sån otrolig glädje så det finns inte :)
Och vännerna betyder oxå oerhört mkt, nu har jag bara 2 stycken som jag ser som mina ÄKTA vänner, som jag vet aldrig skulle kunna svika mej,   
Jessica & Sofie Ni e dom bästa vännerna man kan ha, behöver jag säga mer ;)
Bara för att jag skriver lite om er så älskar jag inte mindre, jag anser bara att ni e alldeles för underbara för att kunna beskrivas med ord, man måste helt enkelt uppleva er för att förstå hur underbara ni e :)
Och så lilla pappsi såklart, av någon anledning har jag alltid sett min pappa som en sorts hjälte, han säger inte så mkt, men jag vet att han alltid finns där. Och det finns stunder då jag har börjat gråta för att min pappa säger att han älskar mej, för det e något han inte säger ofta, vilket gör att man bara uppskattar det mer när han väl säger det, en gång sa min styvmor att pappa var rädd för att jag skulle skada mej själv för att jag mådde så dåligt, och i den stunden fick jag min största tankeställare att det skulle jag aldrig kunna göra, nu har jag aldrig haft dom tankarna någonsin, men skada mej själv e något jag aldrig i livet skulle kunna göra, får dåligt samvete av bara tanken, jag känner att jag har på tok för mkt att leva och kämpa för.
Visst varje dag är en kamp, en hård kamp, men det e värt det för jag har världens bästa familj och vänner.

I morgon kommer finaste Sofie hit en stund för att titta på kattbebisarna :) sen ska vi åka till Kista (bara för ovanlighetens skull) ;)  hon ska söka praktikplats där, och jag behöver komma ut och röra mej bland folk så att jag inte hamnar på ruta 1 igen och då e det perfekt med kista :) Jag vet att jag kommer klara det, har ju världens bästa med mej, medicin i väskan, vatten finns överallt och jag har kommit långt, men det e ändå bra att kämpa lite till ;D

Längtar till helgen, för på fredag ska jag åka till finaste Jessica och mysa och sen på söndag ska jag träffa Honom ;) Mer än så säger jag inte :P Dom som vet, vet dom andra får undra :D (Nu e det typ bara Sofie som läser min blogg, men vänta inte ens hon vet :P )

Peace